Världens bästa sambo!
Jag pratade med C vid lunchen och jag tror att han hörde ungefär hur uppgiven och trött jag var. Några timmar senare låg det en stor bukett rosor på mitt skrivbord när jag kom tillbaka efter ett ärende. Det var en så himla fin gest och jag blev så glad att jag till och med började gråta. Sån är jag liksom... Lite lätt blödig sådär och känslorna överallt för tillfället. Han vet precis hur han ska göra för att muntra upp mig den där karln. Han känner mig så väl. Honom tänker jag aldrig släppa taget om.
