Förlossningsberättelse

Okej, det är dags att dela med mig av min förlossningsberättelse. Jag kan avslöja redan nu att om man endast är ute efter att läsa förlossningsberättelser med rosa skimmer och där allt är underbart och smärta är något som inte existerar, så ska man nog sluta läsa ungefär nu. För även om det är det absolut bästa jag har gjort då det gav mig min älskade lilla son, så var det även det klart värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Men vi tar historien från början...

Allt började egentligen på natten till den 30e mars. Jag var uppe och kissade precis som varje natt sedan flera månader tillbaka och noterade något väldigt kletigt och lite blodigt på pappret när jag torkade mig. Tänkte direkt på allt jag läst om den där slemproppen och funderade på om det kunde vara det men samtidigt tyckte jag att det var så pass lite att jag var lite osäker. Jag gick och la mig igen och jag minns att jag tänkte att det mer än gärna fick dra igång under natten. Vaknade dock på morgonen utan några som helst tecken på någon förlossning. 

Torsdagen den 30e hade vi svärisarna över på grillning på kvällen. Vi pratade såklart lite om bebis och funderade över när han kunde tänkas vilka komma ut. De gissade dock på att det var flera dagar kvar innan det skulle hända något och jag trodde nog nästan detsamma med tanke på att slemproppen kan lossna flera veckor innan förlossningen startar om man har otur. Jag höll dock tummarna när jag fick och la mig för att det kanske skulle starta under natten. Man hade ju läst om att så många förlossningar startar på natten och jag var säker på att det skulle vara så för oss också. 

Natten till fredagen vaknade jag flera gånger för att kissa och samtidigt kände jag ungefär som molande mensvärk i magen och höll tummarna för att detta var startskottet. Såhär i efterhand förstår jag att detta var förvärkar. På morgonen lossnade en ännu större bit av slemproppen. Nu var jag verkligen säker på att det var den. 

Vi hade inget egentligen planerat för dagen men bestämde oss för att åka till plantagen för att leta lite blommor. Under förmiddagen kände jag den där molande värken lite till och från men det var fortfarande så oregelbundet att jag inte riktigt fattade att det var värkar. Medan vi gick runt inne på plantagen började det dock göra lite ondare, vilket gjorde att jag började fundera på om det kunde vara just värkar ändå. Jag hade ju funderat över om jag skulle förstå när det faktiskt var värkar istället för sammandragningar men alla sa att man "liksom bara vet". Men jag tyckte ändå att det var svårt att veta sådär i början. Jag förstod dock efter ett tag att det nog ändå kunde vara värkar eftersom de kom och gick och kändes mer än sammandragningarna gjort tidigare. Vet inte exakt vad klockan kan ha varit, men kanske tolv, ett på dagen. Sedan fortsatte värkarna att komma lite oregelbundet de närmsta timmarna. Jag kommer ihåg att jag tänkte att vissa har värkar i flera dagar och att det säkert skulle dröja innan det satte igång på riktigt. Så blev det ju inte riktigt dock. 

 
Vid klockan 15 satte vi oss hemma i soffan för att ta det lite lugnt och se lite på tv. Värkarna började komma mer och mer regelbundet så jag bestämde mig för att börja klocka dem. Ganska snabbt började de komma med ungefär 3-5 minuters mellanrum. Jag var fortfarande väldigt lugn och tänkte att det skulle dröja många timmar till. Ungefär vid tjugo över fyra ville C att jag skulle ringa in till förlossningen, så det gjorde jag. Eftersom jag inte hade jätteont än så länge så gav de mig rådet att ta en alvedon och ställa mig i duschen om jag kände att jag behövde mer smärtlindring. Jag undrar hur de menar att alvedon ska kunna ta udden av värkar. Kanske på andra men jag kände då ingen skillnad. Duschen tyckte jag funkade ganska bra, så där stod jag i ungefär en timme. När fötterna inte pallade att stå mer så klev jag ur duschen och fortsatte att ta värkarna sittandes i soffan medan jag gungande lite fram och tillbaka. C skulle egentligen jobba natt och det var nära att jag skickade iväg honom till jobbet eftersom jag trodde att det skulle ta så lång tid. Man har ju hört att det tar sån tid för förstföderskor. Men C tyckte inte det var någon bra idé utan stannade hemma eftersom värkarna ändå kom ganska tätt. Han åkte och hämtade lite mat från Mc'Donalds för jag orkade varken laga mat eller vänta på att den skulle bli färdig. Så vi satt där och åt och ibland fick jag ta en paus för att det kom en värk. Vi skämtade lite med varandra om att bebisen förmodligen kommer att titta ut den första april. Det enda datumet som vi sagt att han gärna får strunta i att komma, haha!

Runt 19:30 blev värkarna starkare och jag var verkligen tvungen att andas igenom dem och fick svårare att prata under värkarna. Det funkade inte längre att sitta ner, det gjorde alldeles för ont. Så jag stod upp och gungande fram och tillbaka här i vardagsrummet. Så höll jag på till ungefär 21:15 när C sa åt mig att ringa in till förlossningen igen då han ville att vi skulle åka in. Jag hade egentligen ingen större lust med det utan ville vara hemma så länge som möjligt. Mest för att slippa bli hemskickad om jag inte var öppen någonting alls. Men efter att han tjatat på mig en stund ringde jag och vi var välkomna in. 

 
Det regnade något kopiöst mycket och jag kommer ihåg att jag ville att resan skulle gå så snabbt som möjligt då det var vidrigt att ta värkarna sittandes i bilen. C släppte av mig vid entrén och åkte sedan för att parkera bilen. Jag väntade på honom där och sedan gick vi tillsammans upp till förlossningen. Jag minns att hissen var den segaste jäkla hiss jag någonsin åkt. 

Men men. In kom vi och vi fick komma in i ett undersökningsrum direkt. Vi fick träffa barnmorska och undersköterska och man satte en CTG-kurva. Där fick jag ligga i ungefär tjugo minuter innan barnmorskan kom tillbaka och undersökte mig. Då var jag öppen 2-3 cm. Vi fick vara kvar och jag fick erbjudande att bada vilket jag nappade på. 22:30 låg jag i badet och där låg jag i ungefär två timmar. Stackars C höll säkert på att svettas ihjäl där inne eftersom jag hela tiden fyllde på med supervarmt vatten.

 
Vid tolv bad jag C ringa på klockan då jag kände att jag inte klarade av värkarna längre. Det gjorde alldeles för ont. Jag som hela tiden haft tanken på att min förlossning ska vara så naturlig som möjligt och gärna helt utan smärtlindring. Här hade jag dock gett upp den tanken och ville mer än gärna ha typ all smärtlindring som fanns. Mellan två värkar fick jag halvspringa in till förlossningsrummet som låg bredvid. Jag hann inte mer än komma upp i sängen och ta tag i lustgasmasken förrän jag fick nästa värk och kände att jag ville krysta. Barnmorskan sa dock att jag inte fick krysta utan att jag skulle slappna av. Superlätt, verkligen. Eller inte. Hon undersökte mig och då var jag öppen ungefär 5-6 cm. Men medan hon undersökte mig öppnade jag mig till 7-8 cm. Sedan tog det inte alls lång tid innan jag var helt öppen. Tror jag öppnade mig de sista fem centimetrarna på cirka 10 minuter. Bebisens hjärtljud gick ned väldigt mycket under dessa 10 minuter och barnmorskan kopplar en elektrod på hans huvud för att kunna mäta bättre. Det blir dock inte bättre och en läkare kommer in i rummet för att kontrollera hon med. Man konstaterar då att bebisen behöver komma ut ganska omgående. 

Sen händer allting väldigt snabbt. Jag antar att man har tryckt på någon slags larm-knapp då rummet fylls av människor. Förlossningsläkaren ber mig att försöka krysta. Jag försöker men det händer verkligen ingenting. Kanske inte är så konstigt om man aldrig har gjort det förut och inte riktigt vet hur man ska göra. Ungefär två eller tre värkar får jag försöka själv och sedan hör jag hur någon nämner sugklocka. Innan förlossning var jag livrädd för detta men om det är detta som krävs för att få ut bebis tillräckligt snabbt så får det vara så. I krystningsarbetet får man inte använda lustgasen och eftersom allt gått så snabbt har jag inte hunnit få någon slags bedövning innan sugklockan sätts. De nästkommande värkarna får jag försöka krysta samtidigt som läkaren drar i sugklockan och jag kan helt ärligt säga att den smärtan jag kände då var den vidrigaste smärtan jag någonsin kunnat tänka mig. Jag hade innan förlossningen tänkt att jag nog skulle vara ganska lugn och tyst medan jag födde och att det ju inte kunde göra hur ont som helst eftersom folk har fött barn efter barn. Snacka om att ha fel. Jag har på riktigt aldrig skrikit så mycket och på det sättet någonsin tidigare och jag kommer aldrig att kunna skrika så igen så länge jag inte genomgår en förlossning igen. Jag tänkte flera gånger att jag hellre ville dö än att fortsätta. Så ont gjorde det. Jag klämde nästan sönder handen på C och jag lovar att hela sjukhuset hörde mig skrika. Jag tror att det tog tre värkar med sugklockan så var han ute. 00:55, den första april. Han var helt slapp i kroppen och de sprang iväg med honom direkt. C fick följa med medan jag låg kvar. Moderkakan kom nästan av sig själv och sedan var det dags för att bli sydd. Kan för övrigt säga att det inte heller var någon dans på rosor. Bedövningssprutorna gjorde vidrigt ont och sedan kände man ändå en del när de sydde. 

Jag har ju redan skrivit en del om att Melker hade det tufft när han föddes vilket gjorde att han fick åka ned till Neo. Såhär i efterhand tror de att det berodde på att en ögla av navelsträngen hamnat vid hans hals och klämts medan han åkte ned genom förlossningskanalen och kramperna han fick senare tror de var en reaktion på den tuffa start som han fick.

Nu blev det här ett otroligt långt inlägg och jag vet inte om någon orkat läsa hela. Såhär en och en halv månad efter förlossningen känner jag fortfarande inte den där önskan om att göra det igen som vissa säger sig känna redan efter några timmar eller dagar. Jag vill mer än gärna ha fler barn men för tillfället känner jag att de gärna får födas med planerat snitt i så fall. Kanske ändrar jag mig om ett tag. Vi får se.

Kommentarer:

1 Amanda W:

Stort grattis till er fina pojke!
Låter som en riktigt jobbig förlossning, men skönt att ni mår bra nu :) Jag har ju gjort ett planerat snitt och ett planerat "akut" snitt och måste säga att jag är helnöjd!

Kram kram!

Svar: Skönt att höra att de som får snitt ändå är nöjda. Får väl se hur det blir vid eventuell ytterligare förlossning. Kanske får bli snitt för att undvika upprepning. Men som sagt, vi får se :)
lifeofmyh.blogg.se

Kommentera här: