En tuff start

Sedan jag skrev senaste inlägget har det hänt en hel del skulle man kunna säga. Förlossningen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men mer om den i ett annat inlägg. Jag kan i alla fall säga att vår lilla son fick en ganska så tuff start i och med det som hände under förlossningen och lades in på neonatalavdelningen. Allt var egentligen bra med honom fram tills söndag eftermiddag. Innan dess kollades vår lilla son med blodsockerprover med jämna mellanrum och fick en sond för att kunna få i sig tillräckligt med mat. Det mesta var egentligen bra, det var bara blodsockervärdena som skulle stabilisera sig. Men i söndags tog allt en ganska oväntad vändning. När jag skulle försöka amma tyckte jag helt plötligt att han blev så konstig. Han spände sig på ett konstigt sätt och rykte i hela kroppen. Jag bad C hämta någon i personalen för att se om det var något normalt för nyfödda barn. Det var det inte. Det visade sig att han låg och krampade. Det trycktes på alarmknappen och in i rummet kommer väldigt många människor. Minns det hela som fruktansvärt. Att se sin lilla son ligga där med kramper medan man själv inte kan göra något som helst åt det. Han fick en till kramp senare och kopplades då upp med elektroder på huvudet för övervakning av hjärnan och fick kramplösande medicin. 

 
Det kändes som att benen liksom slogs undan under en. Vi trodde att vi skulle kunna åka hem vilken dag som helst. Så blev det inte riktigt. Nu nästan en vecka senare är vi fortfarande kvar på neonatal. Vi har nu fått ett familjerum att bo i alla tillsammans. Innan låg vi inne på intensivvårdssalen och hade inget eget rum. Vi låg på BB några dagar och fick springa i mellan, och sen en natt hemma när vi blev utskriva därifrån. Sen fick vi rummet vi har nu. Under de senaste dagarna har det dock gått framåt. Han startade veckan med dropp, övervakning av hjärnan, hjärtfrekvensen, andningen, pulsen och syresättningen. Successivt har vi blivit av med alla sladdar och slangar och det enda han har kvar nu är sin sond. Han får fortfarande kramplösande medicin och har kvar sin sond eftersom medicinen gör honom väldigt trött vilket gör att han inte riktigt orkar äta ordentligt. Men förutom det är all övervakning borta vilket känns superskönt. Nu ska han bara bli tillräckligt pigg och stark så han orkar äta själv. 
 
 
Det där med att bli pigg har dock inte gått så bra just idag. Han har sovit non-stop från halv nio ungefär. Just nu är klockan snart kvart i fem. Det har liksom inte ens gått att väcka honom för mat var tredje timme. Får se hur det går nu vid fem när han ska äta. Håller tummarna för att detta INTE innebär att han kommer vara vaken inatt istället...
 

Han är här!

00:55 igår natt, den första april, kom vår lilla son till världen. Han var 50 cm lång och vägde 2955 gram. Han fick en lite tuff start med vi mår helt okej allihopa nu. Han ligger på neonatal och får dropp och kollas med prover med jämna mellanrum. Jag och C är där så mycket vi kan och han är som mest nöjd när han får ligga i famnen hos någon av oss. Förhoppningsvis slipper han snart sonden och droppet så han kan få komma upp hit till BB eller att vi kan få åka hem. 

 Älskade lilla son, som ännu inte fått något namn.